Matthewson. »Han skall vara fri och ledig och ha tillräckligt utrymme.»
Hela hopen var tyst. Man hörde endast vadhållarnas röster, som förgäves bjödo 2 mot 1. Alla erkände att Buck var ett praktfullt djur, men tjugo stycken femtioskålpundssäckar mjöl var i deras ögon en alltför väldig tyngd för att de skulle vilja riskera att lossa på pungen.
Thornton föll på knä bredvid Buck. Han tog hundens huvud mellan sina händer och tryckte sin kind mot hans. Han skakade honom icke på det lekfulla sättet, som han brukade, och icke heller mumlade han några kärvänliga svordomar, men han viskade i hans öra. »Om du håller av mig, Buck! Om du håller av mig!» var vad han viskade. Och Buck gnällde med dämpad iver.
Den stora hopen betraktade dem nyfiket. Saken började bli mystisk. Det där såg ju ut som en besvärjelse. När Thornton reste sig upp, tog Buck hans vantklädda hand mellan sina käkar, tryckte sina tänder djupt in och släppte den sedan långsamt och nästan motvilligt. Detta var svaret, ehuru det icke gavs med språkets ord, utan med kärlekens. Thornton drog sig långt tillbaka.
»Nu, Buck!» sade han.
Buck drog åt sig linorna och lät dem sedan slakna flera tum. Det var vad han hade lärt sig.
