»Hej!» ljöd Thorntons stämma. Den trängde skarpt genom den stora stillheten omkring.
Buck svängde åt höger och avslutade denna rörelse med ett kast, som gjorde linorna styva och med ett plötsligt ryck hejdade hans hundrafemtio skålpunds tyngd. Lasten skakade, och under medarna hördes ett knastrande ljud.
»Hej», kommenderade Thornton.
Buck utförde nu samma manöver, men denna gång åt vänster. Knastrandet övergick till ett häftigt skrapande, släden vred sig, medarna släppte och rörde sig flera tum åt sidan. Släden var lösryckt. Åskådarna höllo omedvetet andan, så spänd var deras uppmärksamhet.
»Och nu — framåt!»
Thorntons kommandorop kom plötsligt som ett pistolskott. Buck kastade sig framåt mot bröstbanden med hela sin tyngd, och linorna spändes med ett knarrande läte. Hela hans kropp samlade sig i en oerhörd ansträngning, musklerna vredo och knöto sig under den silkeslena pälsen som om de vore levande. Hans väldiga bringa var sänkt mot marken, huvudet höll han framåtlutat och hans fötter arbetade ursinnigt, så att klorna gjorde parallella rämnor i den hårdt packade snön. Släden sviktade och skakade, tycktes vara på väg att komma i gång. Då halkade Buck med en av sina fötter, och en man uppgav ett
