genom okända trakter under jakt och fiske. Flera veckor å rad kunde de fortsätta på detta sätt, dag efter dag. Då de slutligen slogo läger här eller där, stannade de likaså i vecktal, varunder hundarna slogo dank och männen brände hål genom frusen smuts och grus och vaskade massor av sandpannor framför elden. Ibland fingo de svälta, ibland fråssade de som kungar, allt i förhållande till jaktlyckan och tillgången på villebråd. Så kom sommaren, och på hundar och män samlades packningen, varefter de flottade sig fram över blåa bergssjöar och färdades uppför eller nedför obekanta floder i lätta farkoster, som de sågat ut åt sig i skogar därintill.
Månader kommo och gingo, och av och an strövade våra vandrare genom dessa okända nejder, där inga andra människor funnos, men där likväl människor hade funnits, såvida historien om den förlorade kojan var sann. De färdades över bergåsar som stodo i sommarfägring, de ryste av köld under midnattssolen på nakna berg mellan skogsgränsen och den eviga snön, de vandrade genom sommarvarma dalar bland svärmar av flugor och mygg, och i glaciärernas skugga plockade de smultron och blommor, lika mogna och vackra som dem södern alstrade. På hösten kommo de till ett egendomligt, av sjöar sönderskuret land, dystert och tyst, där vildfåglar hade varit, men där det icke fanns en skymt av liv — ingenting annat än
