kylig blåst, isformationer på skyddade platser och ett melankoliskt vågskvalp mot ensliga stränder.
En ny vinter kom, och nu vandrade de i nästan fullkomligt utplånade spår efter män, som hade gått före dem. En gång kommo de in på en väg som var röjd genom skogen för länge sedan, och det föreföll dem som om den förlorade kojan ej kunde vara långt borta. Men vägen började ingenstädes och slutade ingenstädes, och hela dess tillvaro förblev ett mysterium, liksom den som hade röjt vägen och orsaken varför han hade gjort det. En annan gång råkade de händelsevis på några av tiden illa medfarna lämningar efter en jägarhydda, och bland några trasor efter sönderfrätta filtar fann John Thornton ett långt flintlåsgevär. Han såg genast att det var en av Hudson-Bay-kompaniets bössor från dess första tider i nordväst, då ett sådant gevär var värdt en hop så stor som dess egen höjd av utbredda, tätt packade bäverskinn. Men detta var allt — icke ett spår vidare fanns efter dem som för långliga tider tillbaka hade rest hyddan och lämnat bössan kvar bland filtarna.
Och åter blev det vår, och vid slutet av sin långa vandring funno de — icke den förlorade kojan, men ett grundt vattendrag i en bred dal, där guldet lyste som gult smör i bottnen på vaskpannan. De brydde sig icke om att söka vidare. Varje dag de arbetade samlade de tusentals dollars i rent guldstoft och stora
