skogen smögo de ljudlöst, mannen före och Buck tätt i hans spår, och bägge voro ivrigt på sin vakt med spända, rörliga öron och skälvande näsborrar, ty den ludne mannen hade lika skarp hörsel och lika fint väderkorn som Buck. Han kunde också springa upp i träden och färdas där lika fort som på marken genom att kasta sig från gren till gren och gripa om dem med armarna, ehuru träden emellanåt stodo på tolv fots avstånd från varandra. Han släppte, kastade sig framåt och grep tag på nytt utan att någonsin falla eller förfela sitt tag. Han tycktes verkligen vara lika hemmastadd uppe i träden som på marken, och Buck hade en förnimmelse av att han hade tillbringat hela nätter i vaka under träd, vari den ludne mannen hade suttit och sovande hållit sig fast.
Och ett mycket nära samband fanns mellan visionen av den ludne mannen och de lockande ljuden, som ännu hördes inifrån skogens djup. De väckte en mäktig oro och en underlig längtan hos Buck. Han fick en obestämd förnimmelse av ljuv glädje, och han kände den vildaste längtan efter han visste icke vad. Ibland följde han det lockande ljudet från skogen, han sökte det som om det vore ett ting, under det att han skällde mildt eller trotsigt, allt efter som han var till mods. Han kunde sticka sin nos i den kyliga skogsmossan eller i den svarta jorden, där långt gräs växte, och han fnös av glädje över den feta jordlukten.
