En natt spratt han häftigt upp ur sömnen och flög upp med vidt uppspärrade ögon, skälvande och vädrande näsborrar och manen böljande i vågor. Från skogen hördes det manande skriet — eller åtminstone en av dess toner, ty det hade flera — så tydligt och bestämt som aldrig förut, ett långdraget tjut, på samma gång likt och olikt varghundens. Och Buck kände igen det, på sitt gamla vanliga sätt — detta ljud hade han hört förut. Han sprang genom lägret, där alla lågo i djup sömn, och snabbt och tyst ilade han genom skogarna. Då han kom skriet närmare, saktade han farten och rörde sig med den största försiktighet, tills han kom till en öppen plats bland träden, där han fick se en lång, mager skogsvarg sitta på hasorna med nosen pekande mot skyn.
Buck hade icke gjort det minsta buller, men vargen upphörde att tjuta och tycktes vädra sig till hans närvaro. Nu begav sig Buck ut på den öppna platsen, halvt krypande och med kroppen fast sammantryckt; svansen höll han rak och styv och fötterna förde han med ovanlig försiktighet. Varje hans rörelse vittnade om blandade hotelser och vänskapskrumbukter. Det var den hotfulla vapenvila som alltid präglar ett möte mellan vilda rovdjur. Men vargen tog till flykten så snart han fick se honom. Buck följde efter med vilda språng, i ursinnig iver att hinna upp den andre. Han jagade honom in i ett slags
