Sida:Skriet från vildmarken.djvu/141

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

prång på bottnen av en bäck, där en timmerhög stängde vägen. Vargen tumlade om, reste sig på bakbenen liksom Joe och alla andra varghundar brukade göra, då de voro i nöd, reste ragg och morrade, och slog oupphörligt ihop sina käftar med ett smällande ljud.

Buck anföll honom icke; han kretsade omkring honom allt tätare och tätare med vänliga försök till ett närmande. Men vargen var misstänksam och rädd, ty Buck vägde ungefär tre gånger så mycket som han, och hans huvud räckte nätt och jämnt till Bucks bogblad. Han passade ett lägligt tillfälle, satte av med full fart, och jakten började på nytt. Flera gånger blev han återigen fast, och samma sak upprepades om igen. Vargen var naturligtvis i dålig kondition, ty eljest skulle Buck icke ha hunnit upp honom så lätt. Han sprang tills Buck var tätt invid honom — då virvlade han rundt och stannade, men endast för att fortsätta på nytt så snart tillfälle gavs.

Äntligen blev Buck belönad för sin ihärdighet. Ty då vargen såg, att den andre icke ville honom något ondt, började han slutligen vädra honom om nosen. Och nu blevo de helt vänskapliga mot varandra och lekte på det nervösa, halvt skygga sätt, varmed vilddjur försöka dölja sin vildhet. Sedan de fortsatt en stund med leken, satte vargen av med ett lätt lopp, som tydligt utvisade att han ämnade sig till ett bestämt mål. Han gjorde klart för Buck att denne

137