på återvägen. I nära en timmes tid sprang den vilde brodern vid hans sida med ett svagt gnällande. Sedan satte han sig, sträckte nosen uppåt och tjöt. Det lät sorgset, och medan Buck ihärdigt sprang vidare, hörde han det allt svagare och svagare, tills det slutligen dog bort på avstånd.
John Thornton satt och åt middag, då Buck kom rusande in i lägret och sprang upp på honom i ett ursinnigt utbrott av ömhet. Han lade sina tassar på hans axlar, puffade honom under hakan, slickade honom i ansiktet och bet honom i handen — »bar sig åt som en förbannad galning», som John Thornton uttryckte sig. Men under tiden vaggade han Bucks huvud av och an och svor över honom av alla krafter.
I två hela dagar och nätter tog Buck icke ett steg utanför lägret och släppte icke Thornton ur sikte. Han följde honom under hans arbete, han bevakade honom medan han åt, han såg honom rulla in sig i sina filtar om kvällen och rulla sig ur dem på morgonen. Men efter ett par dagar kom dragningen till vildmarken mera mäktig än någonsin. Buck kände samma rastlösa oro som förut, oupphörligt hemsöktes han av minnen om sin vilde broder och det härliga landet på andra sidan bergen och deras jakt sida vid sida genom den vida vildmarken. Ännu en gång började han ströva omkring i skogarna, men den vilde brodern kom ej igen; och ehuru Buck låg och lyssnade
