hjälp; hans egen styrka och slughet hjälpte honom att triumferande behålla livet i en fientlig omgivning, där endast den starke fick leva. Detta ingav honom en stor stolthet över sig själv, vilken som en smitta spred sig till hela hans fysiska varelse. Den yttrade sig i hans minsta rörelse, talade tydligt ur hans sätt att föra sig och gjorde hans präktiga päls om möjligt mera praktfull och glänsande. Hade han icke haft de bruna fläckarna på sin nos och över sina ögon och den långa bröstlappen av vita hår nedåt bringan, skulle man mycket väl ha kunnat ta honom för en kolossal varg, större än de största av sitt släkte. Storlek och tyngd hade han ärvt efter sin far S:t Bernhardshunden, men det var hans mor, vallhyndan, som hade givit sin form åt denna storlek och tyngd. Han hade samma långsträckta nos som vargens, fastän den var större än någon vargs, och hans huvud var visserligen något bredare än hans vilda bröders, men det var ändå ett varghuvud i stor skala.
Han var slug och listig som en varg, ägde vargens vilda förslagenhet. Hans intelligens var både vallhundens och S:t Bernhardshundens. Och allt detta i förening, plus den erfarenhet han hade vunnit i den strängaste av skolor, gjorde honom till en av de fruktansvärdaste varelser som någonsin hade genomströvat vildmarken. Ett köttätande djur, som numera ständigt levde på bloddrypande kött, var han
