»Ja, formen måste ha gått sönder just då han blev färdig», sade Pete.
»Ja, sannerligen tänker inte jag på samma sätt», förklarade Hans.
De sågo honom gå ut ur lägret, men de sågo icke den plötsliga och förfärande förändring han undergick, så snart han kom in i skogarnas gömslen. Där gick han icke längre så lugnt. Han förvandlades ögonblickligen till vilddjur, smög sig fram lätt och ljudlöst som en katt — en förbiilande skuggbild, som dök upp och försvann bland skuggor. Han visste hur han skulle dra fördel av varje gömsle, han kunde kräla fram på buken som en orm, och han reste sig och högg till lika hastigt som en sådan. Han förstod att ta ripan ur hennes bo, och döda haren medan han sov, att i luften fånga småfåglar, som en enda sekund för sent sökte sin tillflykt i träden. Fisken i vattnet var icke för snabb för honom, och bävern vid sin damm var icke tillräckligt försiktig att kunna undgå honom. Han dödade för att äta, icke av rovgirighet, men han föredrog att äta det han själv hade dödat. Ett drag av humor fanns också i hans natur; det var hans stora förtjusning att stjäla sig på ekorrarna och släppa dem, sedan han väl hade fått dem fast, varefter de i dödlig förskräckelse rusade upp i trädtopparna.
När hösten kom, blev det godt om älgar, som långsamt begåvo sig söderut för att övervintra i lägre
