undan. Men då Buck väl hade fått tjuren skild från de övriga, blev han angripen av två eller tre av de yngre älgtjurarna, som vände om för att bistå sin sårade kamrat och hjälpte honom att åter förena sig med hjorden.
Det finns ett den vilda naturens tålamod — egensinnigt, outtröttligt och envist som livet självt — det tålamod som förmår spindeln att under ändlösa timmar sitta orörlig i sin väv, ormen att bibehålla sin hopringlade ställning och pantern att ligga stilla i sitt bakhåll. Detta tålamod framträder särskilt hos varelser då de jaga efter levande föda. Och det fanns nu också hos Buck, då han tog sig för att springa bredvid hjorden, hindrande den på dess färd. Han retade de unga tjurarna, oroade korna och deras halvvuxna kalvar och drev den stora, sårade tjuren till ett vanvettigt och hjälplöst raseri. Detta fortgick en halv dag. Buck tycktes icke vara en, utan flera. Han anföll hjorden från alla håll, insvepte den i en virvelvind av hotelser, skilde sitt offer från de övriga, så snart tjuren hade kommit tillbaka till dem, och tröttade ut tålamodet hos de förföljda, vilket är betydligt mindre än hos förföljaren.
När dagen skred och solen sjönk i nordväst — mörkret hade kommit tillbaka och höstnätterna räckte i sex timmar — blevo de unga tjurarna mer och mer tröga att vända om och komma sin illa ansatta kamrat
Skriet från vildmarken. 10.
