i det han gömde undan sin sårade hand. »Han tror att han ska’ kunna bota honom.»
I en liten krogkammare nere vid hamnen i San Francisco gjorde han sedan vältaliga reflexioner om denna nattliga färd.
»Allt vad jag får är femtio dollars», mumlade han, »men jag skulle inte göra om det igen för tusen.»
Hans hand var insvept i en blodig näsduk, och hans högra byxben var uppfläkt från knäet och ända ned.
»Hur mycket fick den andre? »frågade krögaren.
»Hundra», blev svaret. »Ville, Gud hjälpe mig, inte ta en penny mindre.»
»Det gör hundrafemtio», räknade krögaren. »Men det är han värd, det vill jag våga min skalle på.»
Hundfångaren vecklade av den blodiga näsduken och såg på sin skadade hand. »Ja, om jag inte får rabies...»
»Så är det därför att ni är född till att hängas», inföll krögaren skrattande. »Men först skall ni hjälpa mig ett tag», tillade han.
Yr i huvudet och med olidliga smärtor i hals och tunga — halvt kvävd — försökte Buck resa sig mot sina plågare. Men han blev gång på gång kullkastad och så godt som strypt, tills de bägge männen hade lyckats fila av det breda metallbandet som Buck hade om halsen. Därefter lossades även repet, och hunden slängdes in i ett slags bur.
