sårade släcka sin brännande törst i de sorlande strömdrag de passerade. Ofta rusade han ursinnigt framåt långa sträckor. Vid sådana tillfällen gjorde Buck intet försök att hejda honom, utan följde tätt i hans spår, nöjd med lekens gång. Han lade sig ned, då älgen stod stilla, men anföll honom ursinnigt så snart han försökte stilla hunger eller törst.
Det stora huvudet sänkte sig allt mer och mer under sin väldiga krona, och den vacklande gången blev mattare. Tjuren tog sig för att stå stilla långa stunder med nosen tryckt mot marken och slappt hängande öron, och Buck fick allt mer tid att skaffa sig vatten och vila. I sådana stunder, då Buck låg flämtande med den röda tungan hängande ut ur munnen och ögonen fästade på den stora tjuren, föreföll det honom som om en förändring höll på att försiggå omkring honom. Det rörde sig någonting nytt i naturen. Då älgarna kommo, kom också någonting annat med dem. Skogen och strömmen och luften tycktes ta intryck av dess närvaro. Medvetandet därom kom icke till honom genom syn eller hörsel eller lukt, utan genom en annan finare förnimmelse. Han såg ingenting nytt, hörde icke heller någonting nytt, men han visste att trakten hade undergått någon förändring, att okända ting voro i rörelse. Och han beslöt att efterforska vad det var, sedan han hade avslutat det han nu hade för sig.
