Mot slutet av den fjärde dagen fällde han äntligen den stora tjuren. Ett helt dygn stannade han kvar hos sitt byte, ätande och sovande i flera repriser. Då han kände sig fullkomligt utvilad, uppfriskad och stark, styrde han kurs mot lägret, tillbaka till John Thornton. Han satte av i lätt, långsträckt lopp, och fortfor därmed timme efter timme, utan att ett enda ögonblick behöva besinna sig på vägen, rakt hemåt genom främmande trakter, med en säkerhet i fråga om väderstreck, som kom människan och hennes magnetnål på skam.
Under sitt lopp fick han en allt starkare förnimmelse av den förändring som låg i luften omkring honom. Där fanns något element som gjorde livet i vildmarken helt annorlunda än det hade varit under sommaren. Och detta faktum meddelade sig icke längre till honom på ett mystiskt och oförklarligt sätt. Fåglarna talade om det, ekorrarna sladdrade om det, själva vinden viskade om det. Flera gånger stannade Buck, insöp i långa drag den friska morgonluften och läste däri ett budskap, som drev honom att påskynda sitt ilande lopp. Han kände sig tryckt av medvetandet att en olycka höll på att hända, om den icke redan hade händt, och då han passerade den sista åsen och rusade ner i dalen mot lägret, fortsatte han vägen med större försiktighet.
Tre mil från lägret råkade han in på en nytrampad
