späckad med pilar, som stucko ut ur hans kropp likt taggarna på ett piggsvin. Buck riktade i samma stund blicken mot den punkt, där John Thorntons granrishydda skulle ligga, och där såg han någonting som kom håret att resa sig rakt upp på hans nacke och skuldror. Han greps av överväldigande raseri. Han visste icke av att han vrålade och tjöt, men han gjorde det med ursinnig vildhet. För sista gången i sitt liv lät han vreden ta överhand över både slughet och klokhet, och det var hans stora hängivenhet för John Thornton som kom honom att glömma allt annat.
Indianerna dansade som bäst kring lämningarna av den förstörda hyddan, då de plötsligt hörde ett ohyggligt vrålande och sågo ett djur komma störtande över dem, vars make de aldrig förr hade sett. Det var Buck — en levande orkan av raseri — som kastade sig över dem i den ursinnigaste mordlust. Han sprang upp på närmaste man — det var indianernas hövding — och slet med ett enda tag upp halsen på honom, så att en ström av blod sprutade ur hans avbitna strupe. Buck lämnade nu detta offer åt sitt öde och rusade lika ursinnigt på ett annat. Det var ingen möjlighet att göra sig fri från honom. Han rusade in midt bland indianerna, bet, sargade och dödade den ene efter den andre under oupphörliga skräckinjagande kast hit och dit, som hindrade pilarna från att råka honom. Hans rörelser voro så ofantligt
