dolde mycket väl vad det gömde. Och det gömde John Thornton, ty Buck hade följt hans spår ända till vattnet, men intet spår ledde därifrån.
Hela dagen satt Buck och ruvade vid gölen, eller också drev han rastlöst omkring i lägret. Döden — det som gör att man upphör att röra sig och att man går bort ur det levande livet — kände han till, och han visste, att John Thornton var död. Det hade framkallat en stor tomhet inom honom, någonting besläktat med hunger, men det var en tomhet som gnagde och gnagde och som ej kunde stillas genom föda. Emellanåt stannade han och betraktade indianernas lik, och då glömde han sin smärta. I dessa stunder kände han en utomordentlig stolthet över sig själv, större än den han någonsin förut hade erfarit. Han hade dödat människor, det ädlaste av alla villebråd, och han hade dödat dem trots påkens och huggtandens lag. Han vädrade nyfiket på de döda kropparna. De hade dött så lätt. Det var svårare att döda en varghund än dem. De skulle inte vara farliga alls, om de icke hade pilar och spjut och käppar. Härefter skulle han aldrig bry sig om att vara rädd för dem, om de ej hade pilar, spjut eller käppar i sina händer.
Natten kom, och fullmånen steg högt på himlen över träden och lyste över landet, så att det badade i ett spöklikt skimmer. Och med nattens inbrott
