fick Buck, där han satt ruvande och sörjande vid gölen, en förnimmelse av att liv rörde sig i skogen på ett annat sätt än indianernas. Han reste sig, lyssnade och vädrade. Långt, långt bort hörde han ett otydligt, men skarpt gläfs, som åtföljdes av en hel kör av liknande ljud. Och så småningom kom gläfset allt närmare och hördes allt tydligare. Även detta kände Buck igen — han hade hört det i denna andra värld, som han troget behöll i sitt minne. Han gick ut midt på den öppna platsen och lyssnade. Det var ju det lockande, flertoniga skriet från vildmarken, och det ljöd mera mäktigt och lockande än någonsin. Han var färdig att lyda maningen, mer än någonsin förut. John Thornton var död. Det sista bandet var brustet. Människan och hennes anspråk på herravälde höll honom icke längre fången.
Jagande efter levande föda i hälarna på de utvandrande älgarna — så som även indianerna hade gjort — hade vargflocken slutligen gått över från strömmarnas och skogarnas land och kommit ända till dalen där Buck befann sig. Fram över den månbelysta fria platsen strömmade skaran likt en silvergrå flod, och midt på platsen stod Buck orörlig som en bildstod och inväntade deras ankomst. Han stod där så stilla och så stor, att de blevo häpna och stannade ett ögonblick. Men så tog den djärvaste mod till sig och störtade emot honom. Buck mötte anfallet
