med blixtlik snabbhet och högg honom i strupen. Så stod han där åter lika orörlig som förut, medan hans slagna fiende vred sig i dödskval bakom honom. Tre andra försökte detsamma tätt efter varandra. Men den ene efter den andre måste dra sig tillbaka, under det blodet strömmade från deras sönderslitna halsar eller bogar.
Det var tillräckligt för att hela flocken skulle störta över honom huller om buller; de hindrade varandra och trängdes i sin iver att störta sig över sitt byte. Bucks underbara spänstighet och snabbhet voro honom nu till stor nytta. Han snurrade rundt på bakbenen, högg och bet åt alla håll, tycktes vara överallt och var ständigt vänd mot sina fiender, så snabbt virvlade han rundt och försvarade sig mot deras angrepp både framifrån och från sidorna. För att hindra dem från att komma bakom honom drog han sig tillbaka nedåt gölen, förbi den och inåt flodbädden, tills han kom till en hög grusbank, där guldsökare hade gjort en rektangulär utgrävning. Så småningom arbetade han sig dit och fattade posto i utgrävningen, där han var skyddad på tre sidor och således endast behövde bemöta angrepp framifrån.
Och detta gjorde han så skickligt, att vargarna efter en halvtimmes förlopp drogo sig nedslagna tillbaka. Alla hade de tungan hängande ute ur munnen, och deras vita betar lyste grymt vita i månskenet.
