Buck rusade emot de splittrade träspjälorna, högg sina tänder i dem och vred och bände. Var yxan föll på utsidan, där var han genast till hands på insidan, ilsket morrande och gläfsande, lika ursinnigt ivrig att få komma ut som mannen i röda tröjan var lugnt besluten att låta honom få göra det.
»Nu, din rödögda djävul», sade han, då han hade fått öppningen tillräckligt stor för att Buck skulle kunna komma igenom. Och i detsamma släppte han yxan och tog påken i högra handen.
Och Buck kunde verkligen med skäl kallas en rödögd djävul, då han med raggen på ända, fradgande mun och ett vanvettigt glitter i sina blodsprängda ögon kröp ihop för att ta ett språng. Rakt mot mannen i röda tröjan kastades hans hundrafyrtio skålpund tunga kropp, skälvande av ett raseri som drivits till sin höjd genom två dagars och två nätters lidande i fångenskap. Men på halva vägen, just då han skulle hugga betarna i sin fiende, fick han ett slag, som hejdade honom och kom hans käkar att slå tillsammans med pinande smärta. Han tumlade överända och föll till marken på ryggen och ena sidan. Aldrig i hela sitt liv hade han blivit slagen med påk, och han kunde omöjligt förstå hur det hängde ihop. Halvt skällande och halvt tjutande var han genast åter på fötter och tog ett språng mot fienden. Och återigen fick han samma slag som förut och
