det sista han såg av den soliga Södern. Curly och han fördes under däck av Perrault och överlämnades åt en mörkhyad jätte som han kallade François. Perrault var fransk canadensare och mycket svartmuskig, men François var fransk canadensare och halvblod och dubbelt så mörk. Detta var ett nytt slags människor för Buck — han skulle få se många, många andra slag härefter — och han visade dem ingen tillgivenhet, men han lärde sig att hysa en uppriktig aktning för dem. Han insåg snart, att både Perrault och François voro hederliga, lugna och fullkomligt rättvisa män och förstodo sig alltför bra på hundar för att låta lura sig av dem.
På mellandäck ombord på Narvalen fanns det två hundar till utom Buck och Curly. Den ene av dem var en stor, snövit hund från Spetsbergen, som hade förts därifrån av kaptenen på en valfångare och sedan följt en geologisk expedition till Barrens. Spitz var vänlig och falskt inställsam, han kunde flina en midt i ansiktet under det att han funderade på ett gement streck, som till exempel då han stal en del av Bucks mat vid den första utfodringen. Då Buck rusade på den andre för att straffa honom, ven plötsligt François’ piska genom luften och träffade i första rummet den skyldige. Buck behövde icke göra annat än ta tillbaka sitt ben. Detta var rättvist handlat av François, tyckte Buck, och karlen började stiga i hans aktning.
