men kölden drev honom snart upp igen. Olycklig, skälvande av köld och förtvivlad, vandrade han omkring bland de många tälten, men fann det lika kallt överallt. Där och var rusade vilda hundar emot honom, men han reste raggen och morrade ilsket — ty han ha lätt att lära — och då läto de honom passera ostörd.
Slutligen fick han en idé. Han skulle gå tillbaka och se efter hur hans egna kamrater buro sig åt. Till hans stora förvåning voro de försvunna. Han vandrade på nytt omkring i det stora lägret och sökte efter dem och kom åter tillbaka. Kunde de vara inne i tältet? Nej, så var det nog inte, ty då hade han väl ej blivit utkörd. Men var kunde de vara? Med slokande svans och skälvande kropp började han driva omkring på måfå kring tältet och kände sig mycket övergiven. Plötsligt gav snön vika under honom och han skönk ned med alla fyra fötterna. Någonting rörde sig under dem. Han tog morrande ett skutt tillbaka, skrämd av det osedda och obekanta. Men han lugnades av ett vänligt litet gnyende och vände sig om för att närmare undersöka saken. En fläkt av värme mötte hans vädrande näsborrar — och där låg Billee hoprullad som en boll under snön. Han gnällde helt fridsamt och vred och knyckte på sig, för att visa sitt vänskapliga sinnelag, och han vågade till och med försöka muta Buck till fred genom att slicka honom i ansiktet med sin varma, våta tunga.
