Där hade han fått en lärdom. Jaså, det var så de buro sig åt? Buck valde ut en fläck, och med mycket bråk och stor möda lyckades han gräva en håla åt sig i snön. Inom en kort stund hade hans kropp fyllt den trånga platsen med värme, och Buck föll i sömn. Dagen hade varit lång och strävsam och han sov djupt och godt, ehuru han morrade och småskällde och ryckte på sig i elaka drömmar.
Han öppnade icke ögonen förrän han väcktes av bullret i det vaknande lägret. Först visste han alls icke var han var. Det hade snöat om natten, och han var fullständigt begravd under det vita täcket. Snöväggarna tryckte honom på alla håll, och han kände sig genomströmmad av en stor fruktan — en vild varelses fruktan för att vara fångad i en fälla. Det var ett tecken till att han höll på att glida tillbaka från sin egen ståndpunkt till sina förfäders, ty han var en civiliserad hund, en överdrivet civiliserad hund, som av egen erfarenhet ej hade någon föreställning om en fälla och således icke av sig själv kunde hysa fruktan för en sådan. Alla hans kroppsmuskler sammandrogos spasmodiskt och instinktmässigt, håren på hans nacke reste sig, och med ett ursinnigt morrande tog han ett skutt uppåt i den förblindande omgivningen. Snön yrde omkring honom som ett moln, men redan innan han hade satt sina fötter på marken igen hade han sett det snöhöljda lägret framför sig
