och känt igen var han var och kommit ihåg allt som hade händt honom, ända från den stund då han gick ut på en promenad med Manuel och tills han hade grävt hålan i snön åt sig föregående kväll.
Och nu hörde han ett utrop från François. »Vad är det jag har sagt?» skrek denne till Perrault. »Den där Buck har då riktigt märkvärdigt lätt för att lära.»
Perrault nickade med allvarlig uppsyn. Han var anställd som kurir hos Canadas styrelse och skulle befordra viktiga depescher, och därför var han angelägen att försäkra sig om präktiga hundar. Att han hade kommit över Buck gladde honom särskilt.
En timme senare hade hundarnas antal blivit ökat med tre till, så att de nu voro tillsammans nio, och sedan dröjde det icke en kvart förrän de alla voro påselade och på väg uppför höjden mot Dyeapasset. Buck var glad att få komma i gång, och ehuru ansträngningen var hård, fann han att han icke helt och hållet föraktade sin nuvarande sysselsättning. Han överraskades av den iver som rådde bland hans kamrater och även smittade honom, men ännu mera förvånande var den förändring som visade sig hos Dave och Sol-leks. De hade undergått en formlig förvandling från den stund, då seltygen lades på dem. All deras lojhet och likgiltighet var som bortblåst. De hade blivit livliga och verksamma, ivriga att arbetet
