skulle gå bra, och de visade en häftig retlighet, om det på något sätt råkade i oreda eller blev fördröjt. De tycktes helt och hållet gå upp i mödan att sträva vägen framåt; det var allt vad de levde för och det enda som gjorde dem någon glädje.
Dave gick närmast släden, framför honom gick Buck och så kom Sol-leks, framför honom alla de övriga i en lång rad fram till ledaren, vilken befattning innehades av Spitz.
Buck hade med avsikt blivit placerad mellan Dave och Sol-leks för att han skulle lära av dem. Han var en uppmärksam lärjunge, men de voro också skickliga lärare. Aldrig läto de honom vara i okunnighet om något, och de inskärpte lärdomarna med sina vassa tänder. Dave var på samma gång ärlig och klok. Han bet aldrig Buck utan orsak, och han underlät aldrig att bita honom då det behövdes. Och som François understödde hans regemente med sin piska, fann Buck, att det var klokare att lyda än att sätta sig till motstånd. En gång under ett kort uppehåll hade Buck trasslat till linorna och därigenom blev uppbrottet fördröjt, men då rusade både Dave och Sol-leks på honom och gåvo honom en grundlig upptuktelse. Därigenom blev ju alltsammans ännu värre tilltrasslat, men Buck aktade sig för att ställa till ett dylikt krångel om igen. Och innan dagen var slut, hade han lärt att sköta sin plats i ledet så väl,
