smugit sig in, medan Buck och Spitz voro upptagna av sin strid, och när de bägge männen rusade in ibland dem med stora påkar, visade de tänderna och satte sig till motvärn. Doften av födoämnen hade gjort dem alldeles galna. Perrault fann en som stod med huvudet i matsäckslådan. Hans käpp föll tungt på djurets utstående revben och lådan ramlade över ända. I nästa ögonblick störtade sig ett tjogtal av de uthungrade djuren över brödet och fläsket. Käpparna slogo och slogo utan uppehåll. Hundarna skreko, gnisslade och tjöto under detta regn av slag, men icke desto mindre kämpade de som galningar för att komma åt ända till sista smulan av sitt rov...
Under tiden hade de förvånade draghundarna rusat upp ur sina nästen och blivit tussade på de oförsynta inkräktarna. Aldrig förr hade Buck sett sådana hundar. Det såg ut som om deras benbyggnad ville gnaga sig ut genom skinnet. De voro ingenting annat än skelett, löst draperade i smutsiga hudar och med glödande ögon och dreglande käftar. Men den vanvettiga hungern gjorde dem skräckinjagande och omotståndliga. Det var ingen möjlighet att hejda deras framfart. Draghundarna kastades tillbaka mot klippan vid första anfallet. Buck anfölls av tre stycken på en gång, och i en blink var han sårad och uppfläkt i huvud och bogar. Larmet var fruktansvärdt. Billee skrek som vanligt av alla krafter. Dave och
