kasta honom överända. Lyckades det inför alla dessa fiender, vore det förbi med honom. Men Buck spände varenda muskel för att kunna hålla stånd mot Spitz’ angrepp, och sedan begav han sig på flykt utåt sjön.
Sedan samlade sig de nio draghundarna och sökte skydd inne i skogen. De voro icke förföljda, men i ett sorgligt tillstånd. Det fanns icke en av dem, som icke var sårad på fyra eller fem ställen, och somliga hade fått ganska allvarsamma sår. Dub var illa skadad i ett bakben; Dolly — den som sist anskaffades i Dyea — hade fått ett stort fläksår i halsen; Joe hade mist sitt ena öga, och den godlynta Billee hade ena örat söndertuggat och hängande i trasor, varför han tjöt och gnällde hela natten. I dagbräckningen linkade de försiktigt tillbaka till lägret, där fridstörarna voro försvunna och de bägge männen vid dåligt lynne. Mer än hälften av livsmedlen var borta. De utsvultna främlingarna hade till och med tuggat sönder surrtågen och presenningarna. Ingenting som på något sätt kunde duga att äta hade undgått dem. De hade ätit upp ett par av Perraults älghudsmockasiner jämte stora stycken av läderremmarna i seltygen, och till och med två fot av snärten på François’ piska. Han stod och såg bedrövat på den, då han fick se sina illa tilltygade hundar.
»Ack, go’ vänner!» utbrast han med mild stämma.
