»Tänk, om de här betten göra er galna allesammans! Ja, tänk om hundarna samt och synnerligen bli galna — vad säger ni om det, Perrault?»
Kuriren skakade missmodigt på huvudet. Han hade ännu fyra hundra mil att färdas innan han skulle komma till Dawson, och det vore en förskräcklig otur om hans hundar skulle få rabies. Sedan två timmar hade gått under svordomar och bemödanden att reparera seltygen, sattes de illa åtgångna dragarna åter i gång, och de strävade mödosamt framåt på den svåraste vägen de hittills hade råkat på — det besvärligaste stycket mellan dem och Dawson.
»Trettiomilsfloden» låg obunden av is. Dess brusande vatten trotsade köldens inverkan, och det var endast i små vikar och på lugna platser som det fanns hållbar is. Sex dagars oerhörda ansträngningar behövdes för att tillryggalägga dessa trettio förskräckliga mil. De kunde i sanning kallas förskräckliga, ty för varje steg sattes både männens och hundarnas liv i fara. Perrault, som gick i spetsen, föll minst ett dussin gånger genom isen och räddade sig med tillhjälp av en lång stång, som han bar med sig och som han höll så, att den måste falla tvärs över hålet efter hans kropp. Men kölden steg, termometern visade femtio grader under noll, och för varje gång Perrault hade fallit i vattnet, måste han göra upp eld och torka sina kläder, såvida han ville behålla livet.
