emot fisken, som François gav honom. Pådrivaren brukade också gnida Bucks fötter en halvtimme varje kväll efter maten; han offrade till och med spetsen av sina egna mockasiner och gjorde av dem fyra stycken mockasiner åt Buck. Det var en stor lättnad för Buck, och han narrade till och med Perrault att dra sitt vissnade anlete till ett leende en morgon, då François hade glömt sätta på honom hans fotbetäckning och Buck lade sig på ryggen med alla fyra benen i vädret, sträckte bönfallande ut sina fötter och ej tycktes vilja marschera vidare utan mockasiner. Med tiden hårdnade dock hans fötter genom träningen, och de utnötta mockasinerna kastades bort.
En morgon vid Pelly under påselningen blev Dolly plötsligt galen, utan att det förut märkts något tecken därtill. Utbrottet av sjukdomen gav sig tillkänna genom ett långt hjärtslitande vargtjut, som kom alla hennes kamrater att skälva av förskräckelse, och därefter rusade hon rakt på Buck. Han hade aldrig förr sett någon hund bli galen och hade ingen orsak att vara rädd för rabies, men han hade likväl en förnimmelse av att här var någonting fasansfullt med i spelet, och han flydde i panisk förskräckelse. Han rusade rakt fram med den flämtande och fradgande Dolly på ett enda hopps avstånd efter sig. Hon kunde icke hinna upp honom, därtill var hans fasa för
