helvetesarg och tuggar sönder hela Spitz och spottar ut honom igen på snön. Alldeles säkert. För jag känner honom.»
Från den stunden var det krig mellan de bägge hundarna. Spitz var ju ledare för hela spannet och dess erkända överhuvud, men han hade en förnimmelse av att hans välde var hotat av denne märkvärdige sydlänning. Och märkvärdig föreföll han honom, ty av alla de sydlandshundar han förut sett hade ingen dugt till någonting, ingen hade kunnat uthärda vägens strapatser. De hade allesammans varit för vekliga och dukat under för ansträngningarna, för köld och svält. Men Buck var ett undantag. Han ensam uthärdade allt lika väl som varghundarna, och han kunde fullt mäta sig med dem i styrka, vildhet och slughet. Han var således en överlägsen hund, och vad som gjorde honom farlig var den omständigheten, att mannen i röda tröjan hade med sin påk knackat ur honom all blind oförvägenhet i fråga om härsklystnad. Han var slug i högsta grad och förstod att bida sin tid med ett tålamod som var allt utom primitivt.
Det var oundvikligt att det skulle uppstå en strid om chefskapet. Buck eftersträvade det. Han gjorde det därför att det låg i hans natur, och därför att han hade blivit häftigt gripen av denna obeskrivliga och obegripliga ärelystnad som driver hundarna att
