draga så länge de kunna röra sig, förmår dem att med gladt mod dö i sitt seltyg och krossar deras hjärtan, om man tar dem ur ledet. Det var denna ärelystnad som livade Dave, där han gick närmast släden, och Sol-leks, när han tog i med hela sin styrka — det var den som lade beslag på dem, då tåget bröt upp- och förvandlade dem från sura och buttra kreatur till arbetsamma, ivriga, framåtsträvande varelser; det var den som sporrade dem framåt hela dagen, men lämnade dem så snart det slogs läger, då de åter hemföllo åt sin vanliga missnöjda butterhet. Det var denna ärelystnad som uppehöll Spitz och förmådde honom att tukta kamrater som slarvade med arbetet, skolkade under vägen eller höllo sig undan då det blev dags att gå i seltyget om mornarna. Det var likaledes den som kom honom att i Buck frukta en medtävlare om chefskapet. Och Buck drevs av samma ärelystnad.
Han revolterade öppet mot den andres välde. Han gick emellan, då Spitz ville straffa de skolkande. Och han gjorde det lugnt och bestämt. En natt hade det kommit ett väldigt snöfall, och på morgonen syntes hycklaren Pike icke till. Han låg väl gömd i sin håla under fotshög snö. François kallade på honom och sökte honom förgäves. Spitz var ursinnig. Han rusade av och an genom lägret, vädrade och sparkade upp snön på varje plats, där missdådaren kunde vara
