Ingenting gick längre som det skulle. Där var ett ständigt gnisslande och gnällande. Oupphörliga strider, och roten och upphovet till dem var Buck. Han höll François i ständig vaksamhet, ty denne väntade oupphörligt en strid på liv och död mellan Spitz och Buck, och han visste att en sådan strid måste komma förr eller senare. Mer än en natt hade gräl och strid mellan de andra hundarna förmått François att rusa upp från sin sovplats i förskräckelse för att det kunde vara Buck och Spitz som hade huggit varandra i strupen.
Men det väntade tillfället hade ännu icke kommit, och tåget drog in i Dawson en kulen eftermiddag, utan att den stora striden ännu hade stått. Här fanns många män och otaliga hundar, och Buck såg, att de alla voro upptagna av arbete. Det tycktes vara en given sakernas ordning att hundarna skulle arbeta. Hela dagen igenom strävade de i långa spann uppför och nedför den stora gatan, och ännu efter mörkrets inbrott hördes deras pinglande klockor. De drogo byggnadstimmer och ved och gjorde allt sådant arbete, vartill man använde hästar i Santa Claras dal. Då och då mötte Buck andra sydlandshundar, men de tillhörde i regel den vilda varghundsrasen. Regelbundet för varje kväll klockan nio, och sedan tolv och tre, uppstämde de en nattlig sång, ett ohyggligt tjut, vari det var Bucks förtjusning att instämma.
