för att få blöta nosen ända upp till ögonen i varmt blod.
Det finns ett slags extas, som utgör höjdpunkten av liv och utöver vilket livet icke kan höja sig. Och så paradoxalt är livet, att denna extas kommer då man lever som mest intensivt, och ändå kommer den som en fullkomlig glömska av att man lever. Det är denna extas, denna förgätenhet av livet, som besjälar konstnären, då han höjer sig över sig själv i eldig hänförelse; det är den som eldar soldaten på slagfältet, som gör honom mordlysten och förmår honom att vägra all pardon; och nu var det den som hade tagit Buck i besittning, där han störtade fram i spetsen för de övriga med sitt urgamla vargskall, törstande efter det levande köttet som flydde så snabbt framför honom i månskenet. Han uppenbarade vad som låg på djupet av hans natur och i de schakt av hans natur, som voro ännu djupare än han, emedan de gingo ända tillbaka till Tidens sköte. Han styrdes av livets mäktiga ström, av varandets tidvatten, av den glädje, som fyllde varje särskild muskel, ledgång och sena över att vara allt annat än död, att vara full av rörlighet och livslust och att kunna ge uttryck däråt genom detta exaktiska hetslopp i stjärnljuset över ytan av död natur som låg orörlig.
Men Spitz, som var kallblodig och beräknande till och med då han var i extas, övergav hastigt de andra
