Buck bemödade sig förgäves att kunna hugga sina tänder i den stora, vita hundens nacke. Var än hans betar sökte träffa dennes mjuka kött, stötte de i stället på Spitz’ skarpa tänder. Käft slog mot käft och läpparna fingo blödande sår, men Buck kunde icke överlista den andres vaksamhet. Då blev han het och överföll Spitz med en hel störtskur av anfall. Gång på gång högg han efter den snövita strupen, där livsfloden bubblade så nära ytan, men varje gång avvärjde Spitz hans hugg och kom undan. Då försökte Buck ett låtsat anfall mot strupen, men drog plötsligt tillbaka sitt huvud och krökte det åt sidan på samma gång som han ville driva sin bog tätt intill den andres, för att kasta honom överända. Men Buck blev även nu tillbakakastad med ett hugg, och Spitz gick fri.
Spitz var osårad, medan Buck däremot blödde ur många sår och flämtade av ansträngning. Striden började bli förtvivlad. Och under hela tiden satt den ljudlösa kretsen omkring dem och väntade med varglik glupskhet på att få slita sönder den som skulle falla. Då Buck hämtade andan, skred Spitz till anfall och hindrade honom från att få fotfäste. En gång tumlade Buck nästan överända, och hela den väntande kretsen av sextio hundar rusade upp. Men han kom åter på fötter i sista ögonblicket — och de sextio satte sig åter och väntade.
