Men Buck hade en egenskap, som är nödvändig för att vinna storhet, nämligen fantasi. Han slogs av instinkt, men han kunde lika väl göra det med beräkning. Han tog ett skutt, som om han ville försöka ett av sina förra knep, men i sista ögonblicket sänkte han sig djupt ned mot snön och högg tag i sin motståndares vänstra framben. Det hördes ett knastrande av ben som krossades, och nu stod den vita hunden framför honom på tre ben. Tre gånger försökte han förgäves kasta honom överända, sedan upprepade han sitt senaste knep och krossade sin fiendes högra framben. Trots alla smärtor och all sin hjälplöshet kämpade Spitz ursinnigt för att hålla sig uppe. Han såg den ljudlösa kretsen med glimmande ögon, hängande tungor och silverglittrande uppåtstigande andedräkt sluta sig omkring honom, så som han så många gånger hade sett liknande kretsar sluta kring hans slagna motståndare förr i tiden. Men nu var det han som var slagen.
Det fanns intet hopp för honom. Buck var obeveklig. Barmhärtighet var någonting som var förbehållet åt mildare klimat. Han beredde sig till ett sista anfall. Kretsen hade närmat sig så tätt att han kände de väntades andedräkt från sidan. Han kunde se dem på alla tre hållen framför sig, halvt nedhukade för att vara färdiga till språng och med ögonen fästade på honom. Det blev ett par sekunders stillhet. Alla
