Sida:Skriet från vildmarken.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

djuren voro orörliga som stenbilder. Endast Spitz skälvde och reste ragg, där han stod vaggande fram och tillbaka under ett fruktansvärdt morrande, som om han ville skrämma bort den hotande döden. Men så tog Buck ett språng, och nu hade han äntligen nått sitt mål, hans bog träffade fiendens så att han föll...

Den mörka kretsen förvandlades till en svart fläck på den månbelysta snön, och Spitz försvann ur sikte. Buck stod bredvid och såg på. Den segrande kämpen, över vilken den ursprungliga, vilda naturen tagit makten, hade fullbordat sitt mördande värv och funnit det godt.

63