ledare. Men Buck rusade ursinnig på Sol-leks, drev honom tillbaka och intog platsen i hans ställe.
»Nej! Nej!» skrek François och klappade upprymd i händerna, »Titta bara på den Buck! Han har tagit livet av Spitz för att få hans plats. Undan med dig, Buck!» skrek han, men Buck hörde ej på det örat.
Nu tog François hunden i nackskinnet och drog honom åt sidan, oaktat hans hotfulla morrande, varefter Sol-leks åter placerades i spetsen. Men Sol-leks tyckte icke om det och visade tydligt att han var rädd för Buck. François var envis, men så snart han vände ryggen till körde Buck återigen undan Sol-leks, som alls icke var ovillig att gå sin väg.
Nu blev François ond. »Djävlar anamma skall jag inte lära dig!» skrek han och kom strax därefter tillbaka med en väldig påk i handen.
Buck kom mycket väl ihåg mannen med röda tröjan, och han drog sig långsamt tillbaka. Han gjorde icke heller försök att hindra François, då denne ännu en gång förde fram Sol-leks. Men han kretsade precis utom räckhåll för påken under ett ilsket och ursinnigt morrande, och under detta kretslopp höll han ögonen oavbrutet fästade på käppen för att kunna undgå den, ifall François skulle slänga den efter honom, ty Buck hade nu lärt sig att förstå sig på påkar.
François fortsatte med påselningen, och då han var
Skriet från vildmarken. 5.
