färdig att installera Buck på dennes forna plats framför Dave, ropade han på honom. Men Buck tog två eller tre steg tillbaka. François följde efter och Buck vek undan på nytt. Då detta hade upprepats några gånger, kastade François påken ifrån sig i den tanken att Buck var rädd för att få stryk. Men Buck var inbegripen i en öppen revolt. Vad han ville var inte att undgå stryk, han ville gå i spetsen som ledare för de andra. Han ansåg att det var hans rättighet. Han hade kämpat sig till den, och han skulle icke nöja sig med mindre.
Perrault lade sig i saken. De jagade honom mellan sig i nära en timme. De kastade käppar efter honom. Han hoppade åt sidan. De svuro och förbannade honom och hans far och hans mor och alla hans förfäder och efterkommande ända in i yttersta led och vartenda hår på hans kropp och varenda blodsdroppe i hans ådror, och han svarade med ett ilsket morrande och höll sig utom räckhåll för dem. Han bjöd icke till att springa sin väg på allvar, men han drog sig tillbaka i allt vidare kretsar från lägret, varigenom han tydligt tillkännagav, att om hans önskan blev uppfylld, skulle han komma tillbaka och vara snäll.
François satte sig ned och rev sig bakom örat. Perrault såg på sitt ur och svor. Tiden gick, och de borde ha varit på väg för en timme sedan. François rev sig bakom örat på nytt. Sedan skakade han på
