Det var i synnerhet i fråga om att stifta lagar och se till att de efterlevdes som Buck visade sig äga härskaretalanger. Dave och Sol-leks frågade alls icke efter chefsombytet. Det angick dem icke. Deras plikt var att dra, att dra av alla krafter så snart de kommo i seltyget. Och så länge ingenting störde dem i deras arbete, frågade de icke efter vad som hände för övrigt. Den godlynte Billee följde efter vem som helst som bara höll god ordning. Men de övriga i spannet hade blivit en smula oregerliga under Spitz’ sista tid, och de blevo icke litet överraskade nu, när Buck höll dem strängt till marginalen.
Pike, som följde näst efter Buck och aldrig tog i mer än han var tvungen, blev snart upprepade gånger omristad för sin lättja, och innan dagen hade nått sitt slut drog Pike grundligare än han förut hade gjort under hela sitt liv. Och Joe — den surmulne — blev ordentligt tuktad samma kväll, någonting som aldrig hade lyckats för Spitz. Men Buck kuschade honom helt enkelt genom sin överlägsna storlek och tuktade sedan om honom, tills han upphörde att bitas och började gnälla för att bli skonad.
Den allmänna andan inom spannet undergick en plötslig förbättring. Hundarna återtogo sin förra solidaritet och travade som om arbetet hade utförts av en enda dragare. Vid Rink Rapids köptes två nya inhemska hundar, Teck och Koona, och det nit, som
