Buck utvecklade vid deras inlärande, kom François att nästan mista andan av förvåning.
»Har aldrig funnits en så’n hund som den Buck!» utbrast han. »Nej, aldrig i livet! Han är ta mig tusan värd tusen dollars! Eller vad? Håller ni inte med om det, Perrault?»
Och Perrault nickade. Han såg att han skulle kunna slå sitt rekord, det blev säkrare dag efter dag. Vägen var i förträffligt tillstånd, väl tilltrampad och hård, och det kom ingen ny snö som förorsakade besvärligheter. Och kölden var icke alltför svår. Termometern visade femtio grader under noll, och detta fortfor till resans slut. De bägge männen åkte och sprungo turvis, och hundarna höllos i jämnt trav med sällan förekommande raster.
»Trettio-mils-floden» hade fått jämförelsevis stark is, och de behövde nu en enda dag för att färdas tillbaka samma sträcka som hade tagit tio dagar på bortvägen. I ett sträck tillryggalades sextio mil — från nedre ändan av Lake Le Barge till White Horse Rapids. Över Marsh, Tagish och Bennett — sjuttio mil över sjöar — gick det så raskt, att den man, som var i tur att springa bakom släden, band sig fast vid den med ett rep och lät sig dragas. Och den sista kvällen av andra veckan nådde de höjden av White Pass, varefter det bar utför mot havsstranden, där ljusskenet från Skaguay och de i hamnen liggande fartygen mötte deras ögon
