De hade satt rekord med sin färd. I medeltal hade de under dessa fjorton dagar rest fyrtio mil om dagen. I tre hela dagar promenerade Perrault och François med näsan i vädret fram och tillbaka på den förnämsta gatan i Skaguay och överhopades med inbjudningar att »komma och dricka ett glas». Under tiden var det duktiga spannet ständigt omgivet av en beundrande hop dagdrivare och hundamatörer. Men så hade några skurkar från Västern försökt stjäla vad de kunde komma över i staden och blivit späckade med kulor för besväret, och då vände sig det allmänna intresset åt annat håll. Så kom en officiell order. François ropade Buck till sig, kastade sina armar om hans hals och grät över honom. Och detta var det sista Buck såg av François och Perrault. De försvunno ur hans liv som så många andra hade gjort förut.
En skotte av halvras tog nu hand om Buck och hans kamrater, och i sällskap med ett dussin andra hundspann bar det åter av den besvärliga vägen upp till Dawson. Nu var det icke fråga om att springa lätt och ledigt för att slå rekord i fråga om tid, utan nu blev det att släpa på tunga bördor hela tiden. Ty det var posten de förde, budskap utifrån världen till de män som sökte efter guld där uppe i polens närhet.
Buck var icke synnerligt belåten, men han skötte
