stora hus i den soliga dalen Sankta Clara, på den cementerade badcisternen och på den mexikanska Ysabel och den japanska Toots. Men ännu oftare kom han ihåg mannen i röda tröjan, Curlys död, den stora striden med Spitz och de goda saker han hade ätit och skulle vilja äta. Han var icke hemsjuk. Den soliga södern var endast en dimmig och avlägsen hågkomst, och sådana minnen hade ingen makt över honom. Mycket mäktigare voro då de nedärvda minnena, som gjorde att ting som han aldrig förr hade sett föreföllo honom välbekanta; dessa instinkter (vilka egentligen ej voro något annat än hans förfäders minnen, som så småningom hade övergått till vanor) — vilka levat kvar till nu och ännu längre fram i tiden levde upp på nytt hos honom.
Ibland, då han låg där hopkrupen och blickade drömmande in i elden, föreföll det honom som om lågorna tillhörde en annan eld, och att han, då han låg hopkrupen vid den elden, hade sett en annan man bredvid sig, helt olik den här kocken. Ty den mannen hade haft kortare ben och längre armar med muskler som voro seniga och knöliga, snarare än runda och svällande. Mannens hår hade varit långt och hoptovat och pannan bakåtlutande. Han uppgav besynnerliga ljud och tycktes vara mycket rädd för mörkret, mot vilket han oavbrutet stirrade. I handen, som räckte halvvägs mellan knäet och foten, höll han en
