När tåget kom till Cassiar Bar, var Dave så svag, att han oupphörligt stapplade och föll. Föraren gjorde halt och tog honom ur spannet, varefter han spände den närmaste hunden — Sol-leks — för släden, i avsikt att låta Dave få vila genom att springa i frihet bakom släden. Men sjuk som han var, blev Dave endast förargad över att han försattes ur tjänstgöring, han morrade och glävste, medan remmarna spändes upp, och gnällde alldeles förtvivlat, när han såg Sol-leks intaga den plats som han själv så länge hade innehaft. Ty han hade en ivrig arbetares hela äregirighet, och ehuru han själv var dödssjuk, kunde han icke uthärda att någon annan skulle sköta hans plats.
Då tåget åter sattes i gång, plumsade Dave bredvid i den mjuka snön på sidan om den tilltrampade vägen och anföll oupphörligt Sol-leks med sina skarpa tänder. Han rusade på honom och försökte kasta omkull honom åt andra sidan i snön, på samma gång som han strävade att komma innanför draglinorna mellan honom och släden. Och hela tiden gnällde och gnisslade och skrek han av sorg och smärta. Skotten försökte driva bort honom med piskan, men Dave frågade ej det minsta efter slagen, och föraren hade ej hjärta att slå hårdare. Dave satte sig alldeles bestämt emot att springa lugnt bakom släden, där det var lätt att gå, och han fortfor att plumsa bredvid