Sida:Skriet från vildmarken.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

i den djupa snön, där varje hopp var besvärligt. Slutligen blev han alldeles förbi, föll och låg stilla där han fallit, ömkligt tjutande under det att den långa raden av slädar knogade vägen framåt.

Med sista återstoden av sina krafter lyckades han emellertid komma upp igen och följa efter tills tåget gjorde halt ännu en gång. Då plumsade han förbi de andra slädarna och fram till sin egen, där han ställde sig bredvid Sol-leks. Pådrivaren hade gått därifrån på en stund för att få sin pipa tänd hos en kamrat. Men så kom han tillbaka och drev på sina hundar. De svängde av utåt vägen tydligen utan någon iver, vände misslynta på huvudet och stannade förvånade. Även pådrivaren var förvånad, ty släden hade ej rört sig ur fläcken. Han ropade på sina kamrater för att de skulle få se vad som händt. Dave hade bitit av Sol-leks bägge draglinor och stod nu framför släden på sin vanliga plats.

Hans ögon tiggde och bådo att han skulle få stanna där han var. Föraren var villrådig. Hans kamrater talade om, att de flera gånger hade hört talas om hundar som dött av sorg för att man tagit dem från deras arbete, ehuru det just var detta arbete som gjort dem dödssjuka. Och de drogo fram exempel på hundar som de själva hade känt till — för gamla eller ofärdiga stackare — som hade dött av bedrövelse, då man tog dem ur selen. De ansågo därför att det vore en

77