ren barmhärtighet att låta Dave dö förnöjd och glad på sin post, då han ju i alla fall skulle dö. Och så spändes han åter för släden och högg i och drog som förut, ehuru han mer än en gång uppgav ofrivilliga skrik, när den invärtes skadan vållade honom plågor. Flera gånger föll han och släpade med i sina linor, och en gång körde släden på honom, så att hans ena bakben blev skadat och han sedan endast kunde linka framåt.
Men han höll i alla fall ut ända till nästa lägerplats, där hans förare lät honom lägga sig framför elden. På morgonen var han för sjuk att kunna gå vidare. Då hundarna skulle selas på, försökte Dave kravla sig fram till sin förare. Med konvulsiviska ansträngningar reste han sig upp, men stapplade och föll. Då kröp han långsamt fram till den plats, där seltygen spändes på hans kamrater. Han förde frambenen framåt och drog sedan kroppen efter med ett slags skuttande rörelser, varefter han åter flyttade sina framben några tum framåt. Men hans krafter sveko till slut, och det sista hans kamrater sågo av honom var att han låg flämtande i snön och blickade längtande efter dem. De hörde hans sorgsna tjut ända tills de försvunno ur sikte bakom en rad av furor.
Där gjordes halt. Det skottska halvblodet gick långsamt tillbaka till lägerplatsen, som de nyss hade lämnat. De kvarvarande förarna upphörde med sitt
