ansträngning och som det endast behövs några timmars vila för att övervinna — det var den dödströtthet som härrör från ett långsamt och ihärdigt nötande på krafterna under flera månaders strängt arbete. De hade icke längre någon förmåga att resa sig på nytt, inga krafter i reserv. Alltsammans hade blivit förbrukat, vartenda grand. Varje muskel, varje fiber, varje cell var trött, dödstrött. Och det var helt naturligt. På mindre än fem månader hade .de gått tvåtusen femhundra mil, och under de sista adertonhundra hade de endast fått fem dagars vila. När posten anlände till Skaguay, voro hundarna nästan uppgivna. De förmådde knappt hålla linorna spända, och i utförsbackarna var det nätt och jämnt att de kunde hålla sig ur vägen för släden.
»Seså, raska på nu, ni stackars trötta kräk med edra sårade fötter», ropade pådrivaren uppmuntrande, medan det bar av utför stora gatan i Skaguay. »Det är slut nu, ser ni. Och nu ska’ vi vila oss riktigt länge. Eller vad? Jo visst. Ta oss en väldigt lång vila.»
Förarna längtade själva efter detsamma.
De hade färdats tolvhundra mil med två dagars rast, och enligt alla förnuftets och rättvisans regler hade de gjort sig förtjänta av en tids ledighet. Men det var en sådan massa män, som hade rusat i väg till Klondyke, och det fanns ett så stort antal fästmör,
Skriet från vildmarken. 6.
