Buck hörde köpslåendet, såg pengar lämnas till styrelsens ombud och visste i och med detsamma, att nu skulle det skottska halvblodet och de övriga pådrivarna vid postbefordringen försvinna ur hans liv, på samma sätt som Perrault och François och de andra före dem. Då Buck och hans kamrater kommo till de nye ägarnas läger, såg han genast att allting där var på hafs. Tältet var illa uppsatt, där stodo odiskade fat och koppar, och allt var i oordning. Där såg han också en kvinna, »Mercedes» kallades hon av de bägge männen. Hon var gift med Charles och syster till Hal — det hela således ett litet nätt familjesällskap.
Buck såg uppmärksamt på, då de började ta ned tältet och lasta släden. De gjorde en hel hop ansträngningar, men utan någon beräkning eller ordning. Tältet rullades ihop till en slarvig packe, tre gånger så stor som den skulle ha varit. Tennfaten och kopparna packades ned odiskade. Mercedes sprang oupphörligt i vägen för de andra under en oavbruten ström av rättelser och råd. När de hade lagt en säck med kläder framme i släden, påstod hon att den måste ha sin plats bakom. Och när de så hade flyttat säcken dit och lagt ett par andra packor över den, upptäckte hon en hel del glömda saker, som omöjligt kunde läggas annorstädes än just i den säcken, och så måste de packa ur igen.
