Tre karlar från ett angränsande tält kommo ut och sågo på, grinande och blinkande åt varandra.
»Ni har då en riktigt grundlig packning med er», sade en av dem, »och inte för det angår mig vad ni gör, men inte skulle jag ta det där tältet med mig, om jag vore som ni.»
»Orimligtl Alldeles orimligt! » utbrast Mercedes och slog ihop händerna med näpen surmulenhet. »Hur i all världen skulle jag bära mig åt utan tält?»
»Vi ha vår, och det blir ingen köld mer i år», svarade karlen.
Hon skakade på huvudet med bestämd uppsyn, och Charles och Hal staplade upp de sista packorna på det ofantliga lasset.
»Tänk om det ramlar», sade en av åskådarna.
»Varför skulle det göra det?» frågade Charles kort.
»Å, det går nog så bra, det går nog så bra», skyndade den andre att säga i ödmjuk ton. »Jag undrade bara, det var alltsammans. För jag tyckte att det såg ut att vara lite tungt i toppen.»
Charles vände honom ryggen och drog till surrtågen så godt han kunde, vilket likväl icke var på långt när tillräckligt.
»Och naturligtvis kan hundarna streta i väg hela dagen med den där konkarongen efter sig», sade den av männen som först hade talat.
»Naturligtvis», förklarade Hal med iskall hövlighet,
