i det han tog styrstången i ena handen och svängde piskan med den andra. »Hej!» skrek han. »Hej! — sätt i gång där!»
Hundarna satte bringan mot bröstbanden, stretade och arbetade av alla krafter i några sekunder, men så gåvo de tappt. Det var en omöjlighet för dem att få släden ur fläcken.
»Lata kreatur — jag skall minsann lära er!» skrek Hal och beredde sig att traktera dem med piskan.
Men nu lade Mercedes sig emellan och ropade: »Å, Hal, Hal, du får inte!» Och hon grep tag i piskan och vred den ur hans hand. »Stackars, stackars djur! Och nu får du lov att ge mig ett löfte att inte vara stygg mot dem under hela resan, för annars går jag inte ett enda steg till.»
»Jo, du förstår dig allt på hundar, du», svarade brodern hånfullt, »och jag skall be att du lämnar mig i fred. Hundarna ä’ lata, säger jag dig, och man är tvungen att piska dem för att få dem att göra något. Det är deras natur. Fråga vem som helst. Fråga de där karlarna.»
Mercedes kastade en bönfallande blick på de tre åskådarna. I hennes vackra ansikte lästes ett djupt medlidande för andras smärta.
»De ä’ slaka som vatten om, ni vill veta», svarade en av karlarna. »Komplett utslitna, det är vad de ä’. De behöva vila.»
