Barmhärtiga människor togo fatt hundarna och samlade ihop de skingrade förnödenheterna. Och de gåvo också goda råd. Hälften så stor packning och dubbelt så många hundar voro lagom, om de resande skulle kunna komma fram till Dawson, sades det. Hal och hans syster och svåger lyssnade motvilligt, men började slutligen se igenom packningen. Och nu kom där i dagen hela massor av konserver som väckte åskådarnas munterhet, ty på en sådan tur får man minsann ej ha en tanke på konserver, »Och här finns filtar för ett helt hotell» , utbrast en av karlarna, som skrattande hjälpte till. »Halva antalet är redan för mycket — gör er av med dem. Och lämna kvar tältet också och alla koppar och fat — vem tror ni ska’ diska dem åt er därborta? Herre Gud, ni ha visst trott att ni skulle få resa i salongsvagn på järnväg.»
Och nu följde en obeveklig utgallring av allt överflödigt. Mercedes brast i gråt, när hennes klädsäckar kastades ut och den ena saken efter den andra följde efter dem. Hon grät över alltsammans i allmänhet och över varje särskild sak i synnerhet. Hon knäppte ihop sina händer omkring knäna och vaggade fram och tillbaka i den mest hjärtslitande förtvivlan. Men nu skulle hon inte gå en enda tum längre — nej, inte för ett dussin Charlesar. Hon vädjade till allt och alla, om hon icke gjorde rätt, men till slut torkade
