matsmältning icke genom kronisk hungersnöd hade tränats att dra mesta möjliga nytta av litet, hade en glupsk aptit. Och när så Hal såg att de uttröttade stamhundarna drogo dåligt, kom han till den slutsatsen att den bestämda portionen var för knapp. Han gav dem nu dubbelt så mycket. Och till råga på allt — när Mercedes oaktat sina tårar och böner ej kunde förmå honom att ge dem ännu mer, stal hon ur fisksäckarna och gav dem i smyg. Men det var icke mat, som Buck och hans kamrater behövde, utan vila. Ehuru de färdades så långsamt, var den tunga lasten prövosam, och det tog hårdt på deras krafter att släpa på den.
Och så kom svältfodringen. En dag gjorde Hal den upptäckten att hälften av hundfödan var åtgången, fastän de endast hade fjärdedelen av vägen bakom sig, samt att man varken för böner eller pengar skulle kunna få någon tillökning i sitt förråd. Och nu minskades hundarnas portioner under den sedvanliga, varjämte han försökte göra dagsresorna längre. Hans syster och svåger understödde dessa bemödanden, men de motarbetades av den tunga packningen och sin egen oduglighet. Det var en enkel sak att ge hundarna mindre föda; men det var en omöjlighet att förmå dem att gå raskare, då deras egen oförmåga att bli fortare färdiga till avresa om mornarna hindrade dem från att låta dagsresorna räcka i flera timmar
